Bisarrt om svenskhet

Med anledning av SD i Landskronas lagda motion, och efterföljande Kf-debatt, om att tid ska läggas in på schemat i skolan om vad svenskhet är och innefattar, så började bl a den politiskt korrekte politiska skribenten Stephan Wagner att som det tycks "kissa i byxorna av skräck" i ledaren i HD den 21:e November.

För mig som SD-väljare ligger det till på följande ganska enkla och logiska sätt: För att något ska bli eller uppfattas som svenskt så krävs det att tidsaspekten och diverse modifieringar i dessa uppfattningar tas med i åberäkningarna, om vad som bland vanligt folk uppfattas som svenskt (Således inte av Wagner, Sahlin, Reinfeldt etc). För mig är definitionen av någonting som är svenskt, eller i detta fallet mer eller mindre ursvenskt t ex Astrid Lindgren, Werner von Heidenstam, Midsommar (även om t e x Mona Sahlin och förmodligen ovan nämnda Wagner tycker att detta är töntigt), lingon och Valborg. Eftersom svenskhet inte är något statiskt så kan emellertid svenskhet efter en viss tid och möjligen också efter vissa ”nationella” modifieringar och kallas för svenskt. I denna senare kategori innebär detta att bl a att Alfred Nobel, även om denna var boende och under långa tider verkade utomlands och under utländska influenser som en svensk symbol, inte minst eftersom han instiftade något specifikt svenskt i form av Nobelpriserna.

Också egennamn som har sitt ursprung i t ex grekiska och latin och som nu finns i t ex vår namnsdagskalender uppfyller väl kriterierna utifrån denna logik som något, om inte ursvenskt- åtminstone som svenskt. De cirka 2.500 Valloner som kom till Sverige under 16 och 1700-tal och deras ättlingar räknar jag med denna logik också som något genuint svenskt, kanske inte ursvenskt men väl svenskt. Inte minst för att de bidrog på ett positivt sätt till den ekonomiska utvecklingen i Sverige. Också många av de invandrare som kommit till Sverige under den senaste 50-års perioden, och inte minst deras barn kan i många fall,om inte flertalet fall, rent av räknas som svenskar (även om de inte är ursvenskar). Inte minst för att de kom från länder och områden med en näraliggande kultur, religion och rätts- och moraluppfattning. Med symboler, namn eller maträtter är det något lite annorlunda en enskilda människor i ”svenskhetsavseende”. Utifrån detta blir det därför inte möjligt att räkna pizza eller kebab som något svenskt eftersom för kort tid förflutit efter att dessa gjorde sitt intåg i Sverige (och då ska sägas att jag själv gärna spisar dessa rätter med njutning). Än finns det i ett internationellt hänseende inte någon pizza eller kebabrätt som gjort sig ett namn som t ex Pizza Simrishamn eller Kebab Skellefteå utomlands. Kanske kommer dessa icke ursvenska maträtter uppfattas som en del i det som vi kallar svenskhet i framtiden, men än så länge räknar åtminstone inte jag det som något genuint svenskt, till skillnad från t ex Stephan Wagner. Med Wagners logik (som ju i o f s inte tycks räkna något som svenskt över huvud taget) så skulle vi ju i så fall göra om namnsdagskalendern och infoga namn som Muhammed och t ex Ahmed i denna vilket ju är första respektive tredje vanligaste namn på nyfödda pojkar i den Svenska ? staden Malmö. Kanske det senare är ett uppslag, i likhet med Wagners bisarra syn på vad som räknas som svenskt i sin PK introverta värld, för grön-muppar, kommunister och andra mångkulturförespråkare i syfte att FÖRSÖKA nedmontera det som vanligt folk definierar som svenskt ? Gringos Zanyar Adami räknar jag för övrigt under inga omständigheter som svensk! snarare som svenskfientlig.

Stephan Wagners ”von oben mentalitet” och svenskfientliga artikel finner du här:Bisarrt om svenskhet!
Denna grannlaga fråga dök upp i Landskronafullmäktige. Nu i form av en motion levererad av sverigedemokraterna. Partiet anser att elever i stadens skolor ska undervisas i ämnet seder och bruk i Sverige. Tanken går till fornnordiska dagar. Mjöd i krumhorn, pölsa, ister, rutten fisk, giftig ärtsoppa och andra ursvenskt folkliga läckerheter. Dans kring stången (inte rumba i Engelska parken!), små grodor som hoppar, blomster under kudden och storheter som Erik den Läspe och Halte. Associationskedjan kan göras hur lång som helst, i jakten på det ursvenska. Men den brister i samma ögonblick som tankarna ändrar riktning och går till pizza, kebab, thaifood, kinesiska vårrullar, surkål från Alsace och heavy pilsner från Tjeckien, Belgien eller Bayern. De senaste decennierna har svensk mat och dryckeskultur blivit mångkulturell. Endast enstaka förhärdade själar, kan längta tillbaks till slottsstek, sönderkokt potatis översköljd med brun sås och i glasen surt rödvin från Algeriet. Så såg den ut, den kulinariska allemansrätten på 1950-talet.

Vad har det med sd-motionen att göra? Inte mycket. Behövs inte heller, eftersom barn i Landskronas skolor omfattas av läroplanen. Där ingår även hurusom svenskarna traditionsenligt firar midsommar. Särskilt i Dalarna. (Midvinterblot är dock med råge passe´.) Grundbulten är förstås vad som menas med ”svenskhet” och vad som, enligt sd, omedelbart måste lyftas fram. Svaret levererades av en sd-ledamot: ” Vet du inte vad svenskhet är, kan du slå upp det i en uppslagsbok”. Nu beror det förstås på vilken årgång som menas. Uppslagsbokens, alltså. 1930-talet eller 2007-talet? Det har ju hänt en del under resans gång. Om till exempel språket per definition ska avgöra ens ”svenskhet”, bör Sveriges drottning helt enkelt sluta bryta på tyska. Så kan man hålla på i det oändliga, till ingen nytta.

Zanyar Adami skriver på felfri svenska i tidningen Gringos nätversion en tänkvärdhet: ” Man stoppar inte främlingsfientlighet om man gömmer det svenska. (...) Det är bättre att behålla det svenska, vara stolt för det och låta de nya svenskarna vara med ”. Det är en högst rimlig begäran.
svd

/Robin