Ur Socialdemokraternas bruna analer 2.
"I Sverige framhålls oftast Herman Lundborg, förste och främste chef för Uppsala universitetets Statens institut för rasbiologi från 1922, som frontalfiguren. Herman Lundborg ställde krav på regeringen att föra en aktiv befolkningspolitik, då han var övertygad om att de socialt utslagna och i synnerhet mörkhåriga, var blandraser och förbestämda till sinnessjukdom, idioti och brottslighet. Den så kallade nordiska, blonda rasen ansåg han vara friskare och mer moralisk till sitt väsen, men de goda fortplantade sig inte i samma takt som blandraserna, ansåg Lundborg.
Lagstiftningen 1934 om tvångssterilisering, som skärptes 1941, inbegrep även redan "rasrena" med vad som ansågs som genetiskt eller socialt betingade defekter. Vad som betraktas som defekt är dock beroende av samhällsnormen, och kan inte skiljas från tendenser i tiden, av det politiska klimatet (Socialdemokratiska och Nationalsocialistiska) och vad som betraktas som vetenskaplig sanning.
Rörelsen var spridd inom såväl vänster- som högerkretsar, men hade olika idelogiska grunder. För socialdemokratins del (som regerade landet i huvudsak hela denna period) var det ett led i den sociala ingenjörskonsten.
I Sverige förekom motstånd, dels ett folkligt sådant, dels bland politiker inom olika partier. Tidens tongivare ( läs Socialdemokraterna) var emellertid i allmänhet för, så även Alva Myrdal och Gunnar Myrdal liksom statsministrarna Hjalmar Branting och Per Albin Hansson samt även somliga i Bondeförbundet."
|